Papà, dove sei?


I just need somebody to love

0fbd28f80003e4834ecba1f9_large

I-I don’t need too much, just need somebody to love


1D

 Hemligheten till att ha ett privatliv är att inte svara på för många frågor om det. 
Tumblr_luujcvpoek1r0y74wo1_500_large


Take me to heaven

Vad hände med respekten? Respekt till människor i sin närvaro? "Behandla andra som du själv vill bli behandlad" Jo men visst. Det låter väldigt rimligt, men vissa människor kanske har problem att förstå innerbörden i den meningen. Ja, tydligt det.

Människor bara öser ut skitsnack, kommentarer hej villt, det finns liksom ingen stoppknapp. Det bara kommer mer och mer, förstår dom inte att dom sårar? Det jag såg idag, var det värsta jag har sätt. Och jag är glad att jag gjorde det jag gjorde. Jag ska inte säga vad jag gjorde, känns väldigt fel att hänga ut någon på en blogg som hela världen kan läsa.

Min fråga är bara varför, varför ska man behandla vissa människor på ett annorlunda sätt bara för att den personen inte ser ut som alla andra? "Det är bara kul om alla är olika" Haha. Det kan ju den som inte följer den "rätta" stilen svara på, hur mycket den personen blir utsatt för. Bara pågrundav sin klädsel eller ursprung? Hör ni inte hur weird det låter? Att människor behandlas olika bara för att man har olika kläder på sig, olika sorters tyger med olika färger/mönster som täcker ens kropp.

Men vad är normalt då? Vad är den såkallade rätta klädseln? Finns det ens en rätt klädsel? Mitt svar på den frågan är ett glasklart NEJ. En klädsel kanske är normalt för en person, men helt onormalt för en annan. Jag tycker bara det är konstigt med alla dessa mode"regler" Osv. Det här handlar inte bara om klädsel, utan också om man är lite mullig eller har en annan hudfärg, sånt som gör att man sticker ut lite i mängden.

Kan inte alla bara bli accepterade för den man är?

Påväg hem

Ibland blir jag rädd, hur kan människor vara så falska?

Who's laughing now

Hur tänker människor? Förmodligen med en hjärna, men ibland undrar man ju ifall någon fötts med några hjärnceller för lite? Jag är så trött på människor som inte kan hantera situationen, som bara spårar helt totallt och skyller allt på den oskyldige i slutändan. Jag är oskyldig som en liten hundvalp, men ändå står jag här med skulden i mina händer. Hur kan man behandla sin vän så? Bara för att du har sjunkit så lågt att du inte vet hur du ska beté dig längre. Du är iallafall inte min vän längre, jag vill inte ha med dig att göra. Ta åt dig av vad jag sagt, för det är det minsta du förtjänar.


my love

you're the only one I actually trust

with your long hair and your cigarette


The greatest joy in life is doing what people say you can not do.


-

Det var ditt fel. Jag skyller bara ifrån mig för att jag inte vet vad jag ska göra.


-

Non mi importa se pensate che ho bisogno di troppa attenzione


you´re a memory now

Varför? Varför just jag? Varför ska jag alltid dricka någon häxblandning och sen inte kunna kontrolera mig själv. Jag hade redan den bästa. Varför skulle jag hålla på med han, han som jag inte ens kände. Han som dög för stunden, bara för att du inte var där. Jag ville berätta själv, men det var självklart andra som han före. Du lämnade mig innan jag ens han förklara, eller förklara och förklara, det var inte så mycket att förklara. Men jag ångrar mig verkligen, jag vill inte att det ska vara såhär. Kan du inte förlåta mig? Låta mig få känna dina händer runt min midja och dina läppar kyssa mina? Jag är så jäkla dum, hur kunde jag sumpa dig, du som var den bästa. Du som inte var som alla andra, du som var min, bara min. Det var bara jag som fick kyssa dig när du sov, det var bara jag som fick det där leendet. Det var bara jag, nu är det över. Jag sitter här ensam igen, ensam, jag spyr av det ordet snart. Jag önskar jag hade följt med dig hem när du frågade, jag önskar att jag hade varit smartare. Då skulle jag inte sitta här och skriva något meningslöst inlägg på bloggen, vad hjälper det egentligen? Det hjälper igenting, men jag vill bara att du ska veta att jag ångrar mig. Jag ångrar mig så jävla mycket.

love

Vänskap är det viktigaste jag kan komma på. Minns när jag var åtta år och kom till en ny skola, jag gick ensam till lunchen, idrotten, på rasterna. Helt ensam. Jag hatade det. Jag ville knappt gå till skolan. Jag grät mig till söms för att jag inte hade någon att leka med på rasterna, ingen att jobba med på lektionerna, ingen att göra sammabetsövningar på idrotten med. Jag hade ingen. Jag bara kämpade mig igenom varje dag. Jag var bara åtta. Tillslut märkte ni det, ni kom fram och frågade om jag ville leka vargar bakom skolbyggnaden. Jag uppskattade det något enormt, jag sken upp och följde självklart med er. Det var ni som gjorde att jag gick tillbaka till skolan. Utan er skulle jag stannat hemma varje dag. Skolan blev något att se fram emot. Vi lekte vargar i stort sätt varje dag. Jag var mamma varg. Jag tyckte det var så kul. Jag var så glad. Från att vara helt ensam så blev jag en i gänget. Jag uppskattar så himla mycket att ni kom fram till mig den där dagen. Jag var bara åtta men ändå visste jag var ensamhet var, jag kunde förklara det så bra. Jag var ju ensam varje dag.
Utan er skulle jag brutit ihop helt, jag skulle aldrig gått tillbaka till skolan. Trots att jag bara gått i skolan i två år.
Jag ville bara skriva ut det här. Att ni gjorde mig till den personen jag är. Ni var mina första riktiga vänner, ni gjorde så att jag slapp bryta ihop. Jag var bara åtta.


Anywhere you are I am near, anywhere you go I will be there

Shit, så glad just nu. Du valde mig, av alla. Du fattar inte hur mycket det betyder för mig. Jag känner mig helt exhalterad. Min hjärna går på högvarv, jag kan inte vänta tills jag får se ditt leende och känna dina händer omfamna min midja. Jag känner mig helt plötsligt så levande, du gjorde mig liksom hel. Jag kände hela tiden att något fattades i mitt liv, och det var uppenbarligen du. Du gör mig så lycklig, ett enda litet fånigt sms ger mig ett stor le. Jag älskar dig.


-


Best thing I never had

Känner mig ensam när jag tänker att du inte är min längre, men det konstiga är att du aldrig varit min.

-

I honestly couldn't even tell you what happiness feels like anymore.


RSS 2.0