Vänskap är det viktigaste jag kan komma på. Minns när jag var åtta år och kom till en ny skola, jag gick ensam till lunchen, idrotten, på rasterna. Helt ensam. Jag hatade det. Jag ville knappt gå till skolan. Jag grät mig till söms för att jag inte hade någon att leka med på rasterna, ingen att jobba med på lektionerna, ingen att göra sammabetsövningar på idrotten med. Jag hade ingen. Jag bara kämpade mig igenom varje dag. Jag var bara åtta. Tillslut märkte ni det, ni kom fram och frågade om jag ville leka vargar bakom skolbyggnaden. Jag uppskattade det något enormt, jag sken upp och följde självklart med er. Det var ni som gjorde att jag gick tillbaka till skolan. Utan er skulle jag stannat hemma varje dag. Skolan blev något att se fram emot. Vi lekte vargar i stort sätt varje dag. Jag var mamma varg. Jag tyckte det var så kul. Jag var så glad. Från att vara helt ensam så blev jag en i gänget. Jag uppskattar så himla mycket att ni kom fram till mig den där dagen. Jag var bara åtta men ändå visste jag var ensamhet var, jag kunde förklara det så bra. Jag var ju ensam varje dag.
Utan er skulle jag brutit ihop helt, jag skulle aldrig gått tillbaka till skolan. Trots att jag bara gått i skolan i två år.
Jag ville bara skriva ut det här. Att ni gjorde mig till den personen jag är. Ni var mina första riktiga vänner, ni gjorde så att jag slapp bryta ihop. Jag var bara åtta.